här i måndags kväll fick jag lite ont i magen.
Runt 18 snåret åt jag middag bestående av pasta, mozarella och pesto. Mycket gott, men då maträtten saknar kött får jag ingen mättnadskänsla och jag äter lite för mycket. Får aningen ont i magen, ca 2-3 på skalan.
Tar en promenad lite efter, plockar upp en glass som vi delar på. Smärtan ökar till ca 4. Funderar på att ta det lugnt resten av kvällen, men äsch, en promenad piggar upp magen va?
Inte direkt, smärtan ökar till 5.
Det känns som världens magknip från helvetet, tar en värktablett och försöker sova.
Det går inte så bra, smärtan ökar lite gradvis hela tiden. Försöker vandra runt, få igång magen, försöker gå på toaletten, försöker kräkas, dricker massa vatten och försöker kräkas, dricker olja för att få igång magen. Inget fungerar. Processen fortsätter.
Klockan 6-7 på morgonen väcker jag J och frågar efter mer värktabletter varpå hon sägar att jag ska åka till sjukhuset. Utmattad smärta och att inte ha sovit på 24 timmar tycker jag det låter som en bra idé.
Påklädd och ute i trapphuset möts vi av en skön överraskning, trapphuset är rökfyllt, wunderbar. J ringer brandkåren och måste stanna och vänta på dom. Jag tar en taxi till sjukhuset. Anländer och är patient #1 för dagen! yeeeees.
Efter en stund får jag träffa en sköterska som tar mina vitals, blodtryck, eeg och sånt. Får sen träffa en läkare som är orolig för min blindtarm, issuar lite blodprov och urinprov. Lämnar 6 flaskor blod totalt, känns som kroppen töms.
När jag kom in undrade en sköterska om jag vill ligga ner eller får lite smärtstillande då hon såg på mig att jag hade dugligt ont. "Nä jag klarar mig ett tag" säger jag, fast jag inte menar det, drillad av jantelag och manlighetskod att inte visa smärta.
Efter att ha väntat på besked i ca 3-4 timmar medans alla test görs har min smärta nu uppgått till ca 8.
Det går inte riktigt att beskriva, jag måste gå runt i cirklar för att koncentrera mig på något annat.
Det ända jag kan tänka på är att jag vill bli medvetslös, och jag lovar, hade jag varit på något dumt ställe med den här smärtan, som på något berg i någon skog på en campingresa, hade jag kunnat skjuta mig själv för att slippa.
Då ber jag iaf J att säga till en sköterska att jag måste få lite hjälp, då J har kommit till sjukhuset också efter dramat med brandkår och polis, visar sig att någon noob lämnat en platta med mat hög värme hemma.
Jag förs till ett rum med några bäddar, jag får ett schysst armband med mitt namn på och en pyjamasskjorta, framförallt får jag ett dropp med sjukt mycket smärtstillande i. Sen kommer min läkare, med en äldre manlig läkare med sig, som trycker mig på min blindtarm och säger att den måste ut. "Tack ja den gör skitont"
Jag får besked om att det kommer hända redan samma dag då det kan vara livshotande om den har spruckit.
Efter en stund kommer det en sköterska och undrar om mitt smärtstillande tagit effekt, lite men inte mycket skillnad var mitt svar, då kommer den äntligen fram, morfinsprutan "du kan bli lite snurrig i huvudet" säger sköterskan och skjuter in the good stuff. Värmen sprider sig i min kropp och helt plötsligt kan jag slappna av, kan fortfarande inte röra mig då jag fortfarande har sådan värk i magen, men jag kan leva med det. Somnar in väldigt fort.
Vaknar upp när J kommer tillbaka, hon har med sig mitt 3DS jag fick i present <3, mobilladdare och lite andra prylar. Jag rullas till en ny väntsal, somnar om igen. Väcks, förs till operationssal. Jag är lite rädd, har aldrig blivit sövd förut, eller varit på ett sjukhus på riktigt, förs till en rejält kall operationssal. Läggs på ett bord och får varma handdukar på mig. Syrgasmasken kommer och dom börjar pumpa good stuff in i min arm, "tänk ut något bra att drömma" säger narkosläkaren medans jag faller in i omedvetenhet.
Jag vaknar upp mitt i en starcraft match, det är en hög ligasturnering, det är marines fulla sängen. Jag har några blinkstalkes och en colossi jag kan vinna med om jag micrar perfekt mot high-grounden. Plötsligt tycker 2 sköterskor att jag inte ska spela mer, jag blir riktigt irriterad, det här kan kosta mig turneringen. Efter lite vevande med armar så inser jag att det kanske inte är helt normal att spela starcraft i en säng, i ett grönt sjukhusrum, med ett gäng slangar inkopplade i min kropp.
Hallucinationerna fortsätter en stund, och jag är groggy riktigt länge.
Jag ber om ursäkt för mitt beteende och försöker lura i min uppväckningssköterska att jag egentligen är ett starcraftproffs, ingen vet varför, hon säger iaf att hon är van, kanske är det vanligt med inlagda starcraftproffs i finland. Förklarar varför så få av dom är på internationella turneringar (BAZINGA)
Hon är dessutom förstående nog att ge mig en till gospruta. Jag rullas iväg till mitt vilorum där jag får mer smärtstillande, spela lite 3ds och chatta via telefonen. Operationen har gått bra, blindtarmen hade visst spruckit lite i mig men dom lyckades rädda det mesta i tid, kommer dock behöva gå på antibiotika en vecka.
Jag försöker gå på toaletten, det är nästan omöjligt, är så svag och har så ont så jag kan kan knappt gå, väl framme vid toaletten har jag ingen kraft kvar att få ur mig något så jag går bara och läggar mig igen, ber om mer smärtstillande och försöker sova.
Dagen efter får jag en helt fin frukost, mera smärtstillande, läkaren kommer och säger att jag får åka hem men bör undvika tunga lyft en vecka, när jag förklarar att min hobby gör att ett tung lyft för mig är ca 200 kg, ändras rekommendationen snabbt till minst en månad. J kommer och hjälper mig hem, stannar till på apoteket och köper lite recebtbelagda goodies, kommer hem och sitter nu i soffan med uthärdlig smärta och bloggar.
Varför sprack då min blindtarm? Jo jag såg John Carter i måndagskväll, den sög. Stenhårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar