Det finns ett spel som heter 7th guest, det kom ut 1993. Då var undertecknad nio år gammal, och stolt ägare av en 486'a (en dator). Iaf så var cdrom vågen igång och interaktiva spel var the shiznit.
Enter 7th guest, en historia om människor som blir inlåsta i ett konstigt hus av en herr Stauff.
Stauf är en uteliggare som får en konstig vison att börja snida dockor efter att en kväll mördat en kvinna. Dockorna säljer förvånansvärt bra, och väldigt snart har han sin egen butik där han säljer sina omåttligt populära dockor.
Efter ett tag insjuknar alla barn som har en Staufleksak mystiskt, och inget botemedel finnes. Under tiden använder Stauf sina pengar för att bygga ett stort hus, och försvinner sedan.
Efter en tid får 6 personer inbjudningar till huset, och låses in där på ett Agatha Christie-inspirerat vis.
Väl i huset följer mordintriger och pussel för att ta sig vidare, ganska bra pussel faktiskt.
Men ett pussel gäckade mig och mina vänner när vi var små, mikroskop-pusslet. det var tamejtusan omöjligt.
Och tänk väl att det här var en tid innan internet var på riktigt, ingen hjälp fanns.
Vi provade några år senare igen, förgäves.
Problemet var att i spelet kan man om man inte klarar av ett pussel hoppa förbi det. Men vetskapen om att inte ha klarat av det är som en smutsfläck på den nya vita skjortan man inte kan sluta tänka på.
Kul fotnot är att när spelet alldeles nyligen fick en release på apples appstore, så togs mikroskoppusslet bort, då det bedömdes för svårt för människor som använder appleprodukter.
Därför fick jag återigen för mig att klara pusslet, och här är min historia om hur det gick.
Jag tar mig lagom snabbt igenom spelet, glad över att återupptäcka pusslen och minnas svunna tiders svordomar över den lätt ologiska logiken, avsaknaden av bra instruktioner och så vidare.
Och kommer så småningom fram till mikroskop-pusslet.
Jag börjar nästan kallsvettas bara av att se mikroskopet stå framför mig, jag var inte redo, men jag var tvungen att dyka in.
Pusslet, som är en version av det gamla spelet ATAXX, går ut på följande, ett rutnät varpå det ligger stenar, man börjar med stenar i hörnen, du har en till sten i motsatt hörn, och korsvis över brädet har datorn sina stenar. Du kan flytta en ruta, då får du en till sten, eller så kan du hoppa en ruta i valfri riktning, då försvinner den som du hoppade med från sin orginalplats.
När en av dina stenar landar angränsande till motståndarens stenar så byter dom färg till din. och vice versa.
Här är en online java version:
http://www.setupgroup.com/xo/ataxx_play.php?ua=YYYNTNtabs som tyvärr har några slags hinder men jag tror dom går att ändra så man kan få en bra aning om hur det spelas.
I alla fall.
Min första angreppsvinkel är som vanligt att bara sätta mig och försöka bruteforce-spela, efter en 2 timmars spelande så inser jag att det nog inte kommer gå att spela aggressivt och hoppas på en enkel vinst. Spelet är helt enkelt för bra skrivet.
Min andra plan är mer elak, varför ska jag spela mot spelet när något annat kan det? Jag ser till att ta fram de tyngsta och svåraste ATAXX spelen och låta AI'n spela mot 7th guests AI.
Easy peasy lemon febreezy win tänker jag och sätter igång, inte en chans att den här gamla AI'n kan spöa en modernt skriven AI.
I början går det inte så bra, de flesta AIs får rejält med stryk av 7th Guest. till slut provar jag med länken en bit upp. I den kan man ställa in betänketiden för varje drag, 7th guest lägger sina drag omedelbart, medans spelet tänker flera minuter på varje drag.
Gissa vad?
Inga tärningar.
Min AI får så mycket renovering att TV4 ringer och undrar om dom får köpa konceptet till en ny tvserie.
Jag börjar göra lite efterforskningar om AIn i 7th guest. Det visar sig att trilobyte gjorde det första ataxx spelet, och har släppt flera versioner, och förbättrat sin AI eftersom. Så 93 när dom gjorde 7th Guest slängde dom in sin ataxx AI och gav den en snäv betänketid på några tiondels sekunder. Det dom inte riktigt tänkte igenom var att när dom kodade spelet var en typisk standardprocessor en intel SX modell på ca 33MHz. Då fick man en lagom utmaning att klara det.
Problemet var att när vi redan spelade spelet hade min tjocka 486'a en 66MHz DX processor! Svårighetsgraden dubblades redan där. Och eftersom dom släppt flera spel som bara går ut på ataxx så var AIn väldigt väldigt slipad från början.
Gissa vad som händer om man spelar det idag på en fyrkärnig 3.6GHz processor...
Skit är så att säga av kroken.
(Såhär i efterhand inser jag att om jag spelat på min macbook istället hade jag säkert fått allt gjort lite tidigare, men jag hade aldrig orkat med att lyssna på höfläkten i 13 timmar.)
Eftersom jag spelar spelet via en scummvm emulator istället för en dosbox, så kan jag inte emulera gammal hårdvara. Inte för att jag vet om det skulle fungera bra heller, men det var inte ett alternativ för stunden.
Så jag provar att belasta min processor hårt med benchmarkprogram, ställer om trådprioritering och affinity, gör allt för att få datorn att bli sämre. Jag märker ingen skillnad.
Ny aproach, jag letar efter folk som har klarat pusslet, och hittar en dokumentering på ett spel som vinner. Jag provar att spela likadant, men AI'n svarar inte på samma sätt som i spelet jag ser.
Nu jävlar, klockan är 23:30, jag har suttit med pusslet i ca nio timmar, men jag är besluten på att vinna.
Fram med anteckningsblock, har en flaska Cola zero och William Shattners senaste platta på spotify.
Jag börjar ett spel, spelar första draget olika på många sätt, antecknar, provar igen, lägger fler drag, tills jag får fram en spelväg där datorn svarar likadant varje gång.
Till slut får jag fram ett spel där jag förlorar, men det är nära att jag vinner. Under spelets gång har jag märkt att med belastad processor så finns det några drag som datorn svarar lite annorlunda på.
Jag försöker belasta processorn ännu mer med det klassiska miniräknartricket.
Efter ett tag lyckas jag få datorn att lägga flera annorlunda drag i samma parti, datorn lägger fortfarande bara annorlunda då och då, och att få den att göra det i samma match är svårt och ovanligt, och att sen lära sig dragen efteråt tar sin tid.
Men någon timma senare får jag till det.
Det perfekta partiet, Stauf förlorar.
Känslan är lättnad, men ändå lite tom.
Äntligen är jag klar.
